Min musikaliska grundskola var en intensiv 5-årsperiod i Örebro. Jag kom från Lund, där jag gick de första åren i skolan, såg mitt första popband och upplevde några magiska ögonblick i popprogrammet Drop In. Jag började spela gitarr, men lyckades inte komma med i något band, eftersom vi skulle flytta.
Väl i Örebro blev det desto fler musikaliska aktiviteter. Först var det en popperiod då alla stora svenska band spelade på Norrbygården, en ungdomsgård med en ovanligt aktiv och musikintresserad ledare. Någon av Hounds, Tages, Ola & Janglers, Gonks, Shakers, Beachers och andra storheter spelade varje vecka. Dessutom spelade alla stora utländska band i Örebro: The Who, Stones, Spencer Davis Group, Cream, Bluesbreakers med Peter Green och Mick Taylor, The Kinks, The Zombies, Fleetwood Mac, Sam and Dave och andra.
Trots alla kända namn var ändå vår största inspirationskälla ett lokalt band med en lokal gitarrist, som tidigt hade fattat hur man skulle hantera en gitarr. Tommy Svensson var ledare i bandet T.S. People - just det, Tommy Svensson People. Jag, Mats Ronander, Charlie Ahlstrand, Enke Engman och Nora-pojken Lasse Wellander fick massvis med inspiration när han briljerade med instrumentala slagnummer som Jeff´s Boogie, The Stumble och Hideaway.
Så småningom breddades musikintresset mot blues och jazz. Vi hängde på jazz- och bluesklubben Powerhouse som drevs av Sjunne Ferger, trummis i T.S. People, och hans norska mamma Aase. På klubben såg vi en räcka av kända blues- och jazzstorheter. Naturligtvis spanade vi in ännu mer av Tommy Svensson - bandet bytte namn till Blues Quality och Peps började som sångare. Och dessutom såg vi Peter Green, BB King, John Lee Hooker...
Själv spelade jag i mitt första band: The Squareheads Blues Band med bl.a. Tony Laroy Strandberg på sång och munspel, och Claes Bure på trummor. Bara renlärig blues som vi lärt från Sonny Boy Williamson, Elmore James och Muddy Waters.
Min gitarrhistoria började med ett hembygge. En ritning i Teknikens Värld blev ett arbete i slöjden. En elgitarr, inte så snygg, men det gick att lära sig att spela på den.
Nästa gitarr var en tolvsträngad akustisk Eko. Den gav upp en natt när halsen släppte.
Sedan var det dags för en riktig elgitarr - en halvakustisk Höfner,
som funkade för blues-licks. Ihop med en 50-Watts Marshall och en hembyggd
låda lät det rätt skapligt.
Sent en kväll, efter en kväll på Powerhouse gick Sjunne och jag och några till upp till Blues Quality's replokal. Där hängde Tommys underbara, körsbärsröda Gibson 335. Det gick inte att motstå, jag lånade den och vi jammade. Ända sedan den kvällen har jag ofta tänkt på hur bra den gitarren var, och jag har ofta drömt om att en gång ha en sådan. Och jag har letat! Jag har varit i ett antal svenska musikaffärer, och jag har letat utomlands, men inte hittat någon som jag velat ha.
En dag ringde Tommy till mig - Blues Quality hade varit på turné i Skåne. Dom hade stannat i Tomelilla och gått in på Bruno Eberhard's Musik för att köpa strängar. Där fanns det en Gibson Les Paul till salu, en 56:a, goldtop. Tommy visste att jagbehövde en bättre gitarr, och hängde undan den åt mig. Nu var det bara att låna det som fattades av pappa. Han tyckte att jag var knäpp som skulle köpa en gitarr som jag inte ens hade sett. Och hur sjutton kunde man betala så mycket som 1500:- för en gitarr..
Jag hämtade ut min Les Paul på posten. Den var fantastisk och blev mitt huvudinstrument under många år. Jag har den fortfarande och spelar ibland på den. Du ser den i närbild på omslaget till min CD "Guitar Heaven".
Livet gick vidare. Peps slutade i Blues Quality, Malla övertog rollen som
sångare och munspelare. Tommy Svensson slutade i bandet och Lasse Wellander
fick jobbet som gitarrist. Själv flyttade jag vidare till Stockholm för
att plugga, och kanske spela lite. Att det blev tvärtom, mer spelande och
lite pluggande, är en annan historia.
För några år sedan ringde så Totte Wallin, gammal kompis.
Man kan lugnt säga att han är ett gitarr-freak. Han älskar gamla
gitarrer, och köper med jämna mellanrum nån gammal klenod, Gretsch
eller Telecaster eller Strata, som han inte kan motstå.
Totte hade köpt en 335:a för ett tag sedan. Nu hade det dykt upp en annan, intressant gitarr, "och förresten så spelar ju inte jag sådan typ av gitarr som man gör på en 335:a", sade Totte, "och du har ju pratat om att du vill ha en 335:a..".
Jag prövade gitarren, och äntligen dök det upp en 335:a i klass med Tommys! Jag slog till, förståss, och fick en gitarr som låter kanonbra, som är underbar att spela på, och som ger en massa inspiration. Den är en orsak till att jag blev så spelsugen att det blev en platta..
Örebro var en plantskola för kreativa människor. Vad hände då med dom personer som nämnts ovan?
Tony Strandberg använder numera sitt andranamn, Laroy. Han är konstnär och har t.o.m. fått en restaurang uppkallad efter sig.
Thomas "Charlie" Ahlstrand var basist, är idag duktig konstnär i Göteborg.
Bengt "Enke" Engman var en gitarrist med Stevie Winwood-röst och mycket blues i fingrarna i bandet "Merchant Team", idag bilreparatör utanför Krylbo.
Claes Bure gick över till keyboard, blev medskyldig till Eurovisions-schlagerlåten "Beatles".
Tommy Svensson lade av att spela efter Blues Quality och jobbade i sin pappas affär i Mosås. Dumt nog har jag inte kollat upp vad som hände med 335:an.
©1998 Finn Sjöberg